Nu ska ni få höra på roligheter, imorse när vi gick ut på promenad så valde matte skogsrundan där vägen är asfalterad. Skogen med grusvägar är längre bort och dit hann vi inte imorse, men det gör absolut ingenting för i den här skogen hade jag precis lika roligt.

Jag sprang ungefär fem meter framför matte, så långt som mitt flexikoppel räcker. Men sen fortsatte jag lite till men kopplet tog aldrig slut. Jag fortsatte springa som om jag vore lös, vilken konstig känsla. Till slut blev jag tvungen att stanna för att kolla hur långt bak matte egentligen var. Hmm, dryga femton meter bakom mig.

Jo, det är min nya lina som jag ska få ha i skogen, den femton meter långa linan. Oj, vilken lycka att kunna känna sig så fri. Först långt bort...

...för att sedan springa ikapp matte.

Ni ser hur det går undan.

Jag behöver väl inte säga att jag sov gott när vi kom in igen. Jag fick äntligen springa av mig som jag älskar att göra, fastän jag var kopplad. Löplina är verkligen en stor favorit redan.

Som ni också ser, så är vår snö borta nu. Isfläckar finns det kvar både här och där som man kan halka på, men ingenstans finns att rulla sig nu för gräsmattorna är blöta och eländiga.

Den andra tanken som matte förresten hade, ja det var att gå till rastgården och låta mig få springa lös i inhägnaden. Men kom igen... vem går på en sådan grej? Inte fick jag frihetskänslor instängd i en rastgård i alla fall. Jag stod mest still och tittade bort så fort matte ville fota mig. Rumpbilder ska vi inte bjuda på i onödan här på bloggen. Stackars lilla matte som trodde att min första tur in i en rastgård skulle vara något alldeles speciellt, men nej... Jag röstar på löplinan helt klart, så imorgon går vi till skogen längre bort och tar oss en riktig långrunda.

Nospussar och trevlig helg! 

Dagarna rusar iväg nästan oförskämt fort, rätt vad det är borde det ju bara vara sommar ute. Men inte idag!

Träden är ordentligt frostbitna.

Och snöhögarna har samlat på sig iskristaller så det nästan knastrar under tassarna när jag springer över högarna för att komma åt de bästa snörullarplatserna.

En helt vindstilla morgonpromenad med glada och snabba tassar som bara ville springa och springa.

Matte konstaterade att hon ska sluta klä sig som om hon skulle frysa ute på dessa tempopromenader, för frysa är det sista någon av oss gör. De där riktigt tjocka tumvantarna som borde ha ett bra grepp om kopplet visade sig inte alls ha ett så bra grepp som matte trodde. Kopplet flög ur handen på henne när jag helt plötsligt hade dragit ut kopplets fulla längd. Jag kände minsann att matte släppte taget om mig och nej, jag kunde inte bärga mig. Det liksom hände något, jag blev som den snabbaste grayhound-hunden. Matte i sin tur blev som löparen Usain Bolt och till slut vann matte och jag var åter fastsatt i henne. Matte mindre glad, men mina ben var så lyckliga över att ha fått springa av sig lite. Långa promenader i all ära, men inte tar de bort den där känslan av att bara få springa lös tills man är helt tillfreds.

Den där frihetskänslan och att bara få springa så fort man bara kan är underbar och jag älskar det. Matte har börjat snegla på löplinor och tänker att en sådan kan bli bra vid en tur ut i skogen. Det kanske kan ge mig lite frihetskänsla fastän jag är kopplad, för jo... kopplad ska jag tydligen vara. Sedan har matte en annan tanke också som hon tänker testa, något vi inte gjort innan. Det får jag nog återkomma om för inte ens jag vet vad hon planerar.

Nospussar!

Igår kväll gick vi ut på sista rundan ganska sent, det gjorde vi för att matte och husse tyckte jag kunde få ta sovmorgon. Ja, de ville nog själva ha en riktigt skön sovmorgon skulle jag kunna tro, men jag väckte dom redan klockan sju, hihi. Är man nödig så är man och nu vet dom hur jag kände mig för några dagar sedan när jag tvingades upp tidigt. Men vi tog igen oss ganska ordentligt när vi kom in förstås. En god helgfrukost och sedan bäddade vi ner oss i sängen ett tag till och sov två timmar. Det var skönt för fy vad trött jag blev av att vakna så tidigt igen.

Strax efter lunch gick vi ut på en runda igen. Min vinterkappa är på lite renlighetsbehandling så jag okejade att gå ut utan någon tröja eller jacka. Matte tänkte sig en snabbis ute eftersom jag bara gick ut i min päls, men jag hade andra planer. Inte mycket som vi tänkt likadant idag, hihi.

Vi började gå en av de kortare rundorna först, men jag ville gå längre och längre, så vi bara fortsatte. När vi till slut närmare oss porten ville jag inte gå in riktigt än. Jag behövde ju snörulla lite först.

Matte frågade om hon fick ta en bild av mitt snörullade ansikte, men mjäää...

"Jo då Laika, titta hit"

"Men äsch då, lite snöbollar i ansiktet är väl inget att fota, kom matte så går vi in och tinar upp oss."

Det var riktigt skönt att få komma in i värmen igen även om det inte var lika kallt idag som det varit tidigare i veckan. 

Snart väntar dessutom middag, det ska bli hemlagade hamburgare och det älskar jag. Och så tror jag att vi alla ska ta en sovmorgon imorgon, hihi.

Nospussar!

Jag gillar rutiner, mina rutiner. Vad matte och husse kan få för sig att hitta på måste väl inte tvunget inbegripa mig, men tydligen står det en mot två gällande denna åsikt. Men jag har faktiskt fyra ben till skillnad från mina tvåbenta, så då borde väl min röst räknas som två.

Jag tycker om att ta min kvällsrunda vid niotiden och sedan gå ut på morgonen igen vid halv nio, ibland lite tidigare. Men med tidigare menar jag definitivt inte halv sju på morgonen. Men nog blev jag allt väckt så tidigt på morgonen ändå och fick veta att vi skulle ut på morgonrunda. Jag fortsatte sova men tro inte att husse gav sig. "Vakna Laika, vakna Laika". Som ett eko i mina stackars öron.

Jag lyfte på huvudet och tänkte finta husse lite. Jag reste mig upp och låtsades vara på väg ur min bädd så att husse skulle börja gå mot hallen. Sagt och gjort.... sedan somnade jag om igen.

Är man trött kan man sova hur som helst, även halvvägs ur bädden.

Kom jag undan? Nej... ibland är kroppsvikten en nackdel för jag blev buren till hallen. Men till er kan jag ändå erkänna att när jag väl kom ut så var det lika roligt som vanligt, även om klockan var halv sju. Det underlättade när matte också sa att hon inte heller gillar ändrade rutiner så, i alla fall inte när man ska iväg så tidigt på morgonen. Sovmorgon däremot tackar ingen av oss nej till. Men jag har i alla fall tur till skillnad från matte och husse, och det är att jag kan sova lunch och middag när jag vaknat så tidigt. Gäääsp...

Trötta nospussar!

Det blev kallt och så kom det lite snö, sedan kom det lite mer. I onsdags var det så att snön nätt och jämnt täckte marken. Jag och matte gick på långrunda men innan vi började promenaden fick jag snörulla lite för att få igång värmen i kroppen. Det var -13 grader den dagen.

Det känns väldigt uppfriskande att ha snörullat lite.

Men den känslan försvann ganska snabbt för jag fick fryskramp i mitt ena framben när vi promenerade, så matte fick lyfta upp mig och värma upp tassarna på mig innan vi kunde vända och gå hemåt igen. 

Tur att det inte är riktigt lika kallt idag, som mest har visaren sagt -9 grader. Förresten har det snöat ganska mycket mer sedan i onsdags. Nu har vi kanske en dm snö och mer ska det komma. 

Vad har annars hänt i dagarna? Inte mycket egentligen. Promenader och gos, julen har jag städat undan tillsammans med matte och jag har vaktat henne när hon lagat till middag. Köttfärssås och spaghetti är inget man bara låter henne laga till utan uppsikt. Jag fick en rejäl portion till middag och jag såg även att matte frös in flera portioner till mig. Imorgon blir det söndagsstek, även det kalasgott. Då sover man gott efter en sådan middag.

Snart ska vi gå ut för att möta upp husse som varit iväg en stund, men nu när det är så mörkt ute är det bra att han får möte av mig så han hittar hem till rätt port, hihi.

Snöglada nospussar!

Vi önskar er alla en god fortsättning på det nya året.

Inomhus hos oss i värmen blev det ett lugnt och trevligt nyårsfirande men utanför sköts det raketer som aldrig förr, och som det lät. Ja, i alla fall sa matte det dagen efter. Jag vet då inte eftersom jag sov igenom tolvslaget. Det blir visst lätt så när man får så god mat att magen inte kan annat än vila sig med hjälp av hela min kropp. Annars brukar jag i normala fall följa med ut på balkongen och titta på alla raketer för där ser man riktigt bra, men i år stod till och med matte och husse inomhus helt och hållet för det var många som bestämt sig för att det var okej att skjuta raketer inne i bostadsområdet och en del av de där raketerna flög obehagligt nära både balkonger och fönster.

Morgonrundan dagen efter var däremot helt stilla och tyst, så fridfullt. Jag tog med matte och husse på en långpromenad redan innan frukost. Sedan mös vi ner oss i soffan med frukost och film på tv.

Sedan ska jag berätta något som gjorde mig helt förvirrad. Matte har plockat fram min vinterkappa för en del dagar är det ganska många minusgrader och då blir jag lite frusen av mig. Men helt plötsligt låg där även andra typer av kläder... Jag sa till matte att det ju ser ut som rena barnkläderna. Inte kan jag väl få på mig det där, dessutom klär jag bäst i rött om jag själv får bestämma. Dags att ge matte en oförstående blick.

Matte klappade mig och förklarade att jag i mars faktiskt ska bli storesyster. Ja, inte till en fyrbent som mig själv utan till en tvåbent liten pojke. Kan ni tänka, vår lilla familj ska utökas och bli större. Så spännande. Det var på tiden tänkte jag samtidigt som matte och husse sa samma sak, men ibland är inte allt det naturliga så lätt och enkelt som man kan tro att det ska vara. Ibland får man kämpa och tro, hoppas och sedan ge upp hoppet och känna att tiden inte är på ens sida innan ett litet mirakel sker, hälsar matte. Jag som bara trodde matte hade ätit lite för mycket lussebullar i jul, hihi.

Nu ska jag erkänna att jag trott att något varit i görningen tidigare än så här eftersom jag vilat på mattes mage en del, just för att det känns lite spännande där inne. Men nu vet jag ju varför.

Ett nytt år, nytt hopp och nya möjligheter och ett nytt tillskott till familjen till våren. Tänk att det redan är ett så bra nytt år och ändå har vi bara gått tre dagar in på det.

Nu kallar snart kvällsrundan känner jag, dags att hojta på matte och husse så vi kan gå ut. Vid den här tiden på kvällen brukar även mina lassie-kompisar vara ute på sin runda. Det är så roligt att träffa dom och få säga hej och god natt.

God fortsättning på er alla och hoppas att ni fått en fin start på det nya året.

Nospussar!